Konsten i ”Mord – Mitt Arbete”

Konsten i ”Mord – Mitt Arbete”
Boken beskriver några tavlor och jag tänkte att det kunde ge dig som läsare en fördjupad upplevelse om du har möjlighet att se tavlorna samtidigt som du läser.

Kapitel 1
Sargents porträtt av Madame X orsakade skandal då den ställdes ut 1884. Det var för mycket naken hud tyckte samtiden. I nutiden däremot, fascineras jag med många av hennes starka pose och uttryck. Jag har tillbringat mycket tid med henne där hon finns på Metropolitan i New York. Och - jag erkänner rodnande - jag är lite hemligt kär.

Kapitel 2
Bokens huvudperson – ”fraulein Grau” - och jag själv delar fascinationen för Pieter Brueghel den äldre. Hans detaljerade, berättande och sällsamma målningar fångade intresset och släppte inte taget om oss. Vi får följa livet som det gestaltade sig för runt 450 år sedan, ibland i verklighetsnära framställningar – ibland i surrealistiska helvetesskildringar. Skördearbetarna finns i ett rum på Metropolitan. De sorgsna jägarna tror jag har funnits i Wien nästan sedan den målades 1565. Kunsthistorisches i Wien innehåller många skatter och byggnaden är dessutom är en skatt i sig själv, en perfekt plats att besöka en dunkel novemberdag. Tavlan med jägarna har också inspirerat viktiga filmer som Tarkovskys Solaris och Spegeln, båda enastående konstverk.

Kapitel 3
Hopper skapade skön konst som ofta hade teman runt urban ensamhet. Nighthawks är kanske hans mest kända tavla där den hänger i Chicago. Hopper får mig att älska grön färg! Nej förresten, han får mig att älska alla färger!

Kapitel 7
Jag vet inte vad som fängslar mig så med dessa tavlor med döende blommor mot mörk bakgrund. Fraulein Grau är betydligt mer kunnig än vad jag är runt varje blommas och föremåls symboliska innebörd, för min egen del så fängslas jag mer av det konstnärliga uttrycket och njuter av gåtan i tavlan. Jan Brueghel den äldre kallades Blomsterbrueghel – och det stämmer nog bra. Hans skapelser har den där rätta känslan i sig.

Kapitel 8
Det går inte att vara neutral inför Arcimboldos tavlor. De är säregna, fantastiska, groteska, fula, fantasifulla… Ett unikt konstnärskap för 450 år sedan!

Kapitel 10
Modiglianis vackra avslappnade människor känns väldigt moderna. De skildrar den där coola urbana människan som nu funnits ett bra tag och som fanns även 1917 då denna tavla skapades. Jag tycker de är ouppnåeliga och läckra, men det finns samtidigt ett lugn i dem. Kanske är de den där insiktsfulla vännen som ställer frågor på djupet? Vem är du idag? Hur mår du egentligen?

Kapitel 11
För mig är Helene Schjerfbeck Nordens mest framstående målare någonsin. Hennes förmåga till ständiga förenklingar och utvecklingar av hennes teknik är fantastisk. Samtidigt är allt hon gör vackert och estetiskt. För några år sedan hade Konstmuseet i Göteborg en samlingsutställning med hennes konst, många av hennes bästa verk fanns där. Det var starkt att möta allt detta sköna på en och samma plats. Hennes självporträtt är kanske det hon är mest känd för.

Kapitel 12
Rembrandt har en stor nackdel faktiskt. Det är att man kan inte riktigt avbilda hans konst, jämfört med att möta originalen så blir alla foton så futtiga. I hans tavlor finns ett enastående liv. Det är värt att ta sig till ett museum för att möta dem. Ansikte mot ansikte.

Kapitel 13
Mondrian är både rörig och vilsam tycker jag. Det är vackert samtidigt som det är lite störande på något vis. Jag tänker ofta på livspussel då jag ser dem.

Kapitel 15

Jag delar Fraulein Graus kärlek till Vermeer. Att möta hans tavla med den unga kvinnan som speglar sig är både tankeväckande och skönt. Tavlan drar blicken till sig och man blir nyfiken på motivet; att man inte ser spegelbilden. Det blir också en slags intim känsla; hon ser oss inte och verkar försjunken i sig själv. Åk till Berlin och se den vetja! Passa även på att gå till fina byggnaden Alte Nationalgalerie och dröm dig bort i något av Friedrich motiv (pro tip: Munken vid havet).

Kapitel 18
Man får titta en extra gång för att hitta hunden i Asselijns tavla. Jag fascineras av den tidens idé; att fylla tavlor med dolda symboler och gåtor.

Kapitel 20
Man undrar ju verkligen vad personerna på Venetos porträtt sa när de fick se sig själva? Förhoppningsvis reflekterade de över sin klädsmak! Eller inte? Man ska nog inte underskatta modets möjlighet att få oss att acceptera de mest märkliga utstyrslar.

Kapitel 21
Madrid är fantastiskt, alltså bara parken Retiro är ju magiskt skön att vara i en tidig vårdag. Men även om Madrid inte var fantastiskt i sig, så skulle det ändå vara värt att åka dit bara på grund av konstmuseet Prado. I museets gigantiska samlingar finns de flesta av Goyas ”De svarta målningarna” med sina otäcka och starka motiv, ”Saturnus som slukar sin son” är kanske den mest kända. Det är inte konstigt att fraulein Grau associerar sitt arbete till dessa tavlor då hon ser resultatet av sin yrkesutövning.

Kapitel 23
Här får vi möta Rembrandt igen. Hans yngre jag ser på oss. Det har gått mycket tid sedan porträttet skapades. Vi har svaret på många av de frågor som den unge Rembrandt verkar vilja ställa till sig själv. Vi vet vad som hände i hans liv; glädje och sorg, händelser. Vi vet också att han blev en av de största konstnärerna någonsin.

Kapitel 24
Munch verkar ha varit en ”intressant” person. Jag kan nog inte riktigt beundra hans syn på kvinnor till exempel. Men konsten han skapade är så speciell…. Det finns ett slags fördjupning i känslorna som tar med mig in i tavlan och får mig att stanna där. Jag bortser från hans uppblåsta ego och låter honom föra med mig in i hans starka säregna tankar.

Copyright: Samtliga bilder från Wikimedia